Hāfu

Där jag växte upp kallas sådana som jag för hāfu, efter engelskans half. Och tro mig, ofta har jag känt mig halv – som i ofullkomlig, oäkta, beblandad – och förföljts av en förväntan att välja: Vilka håller du på i fotbolls-VM? Vilket språk drömmer du på? Ser du dig som svensk eller japan? Som barn blev jag därför skicklig på att imitera. Svensk, när det passade, japan, när det behövdes. Men aldrig svenskjapan, för jag visste lika lite som alla andra hur en sådan skulle bete sig.

Efter nästan tre decennier återvänder japanske Emil Honda till sin mammas hemland Sverige. Han vill få svar på vad som hände med Hanna som han lärde känna under sitt utbytesår och som försvann spårlöst. För att bringa ordning i händelserna tar Emil vid skrivandet av den text han påbörjade som student i Sverige. I sin jakt på Hanna får han syn på inte bara sig själv, utan också ett land som rört sig i en mer intolerant riktning där man antingen är svensk eller inte. Och vad som utgör ett hem.

Hāfu är en roman om identitet och språk, ensamhet och kärlek, och varför vi skriver.