Malin Letsers tredje bok En tid för allt föddes ur den omvälvande tiden efter en separation då sorg och overklighetskänslor varvas med spänning och nyfikenhet. En tid för allt är en roman om passion, relationer och uppbrott – och en längtan efter någonting mer. Vi frågade Malin om hur man bäst skildrar stunder av sårbarhet, stereotyper kring ensamstående föräldrar och att skriva tillfredsställande slut.
Finns det några personer eller erfarenheter som särskilt inspirerat till karaktärerna eller händelserna i En tid för allt?
– Idén till boken fick jag i samband med att jag separerade från mina barns pappa. Det var en omvälvande tid med många böljande känslor som jag inte kunde styra över. Sorg, panik och overklighetskänslor varvades med stunder av nyfikenhet, spänning och eufori. Jag tror att många som går igenom separationer eller andra livskriser kan relatera till det här.
Det är en väldigt rörande vänskap som uppstår mellan de tre kvinnorna, kan du dela med dig av några tips för hur man bäst skriver om autentiska och minnesvärda vänskaper?
– Att försätta karaktärerna i utmanande livssituationer tror jag underlättar. Min erfarenhet är i alla fall att när en människa är ur balans är hon mer genuin, filterlös och naturlig. Allt inneboende kommer upp till ytan – och i sådana situationer kan vänskap verkligen fördjupas, eller tvärtom – gå i bitar.
Alla tre kvinnorna går igenom någon form av livskris i början av boken, hur hanterar du ögonblick av sårbarhet och känslomässigt djup i ditt berättande utan att det upplevs melodramatiskt?
– Även i sorg och kris finns stunder av skratt, lekfullhet och glädje, det har jag förhoppningsvis lyckats skildra. Även om alla tre kvinnor mår dåligt av olika anledningar känner de väldigt mycket annat också – ilska, längtan och lust. Det tror jag gör att berättandet inte blir alltför sentimentalt.
Vilken roll spelar moderskapet i karaktärernas identiteter och val genom boken?
– Jag tror att de flesta mammor har stunder då de tvivlar på sig själva och jämför sig med andra. I en kris blir det inte lättare – det är svårt att vara trygg i sin föräldraroll när man med nöd och näppe klarar av att ta hand om sig själv. Det här har jag försökt skildra, bland annat genom deras val och sätt att hantera sina livssituationer.
Jag hoppas att läsarna ska känna sig tillfreds när de lägger ifrån sig boken för sista gången
Fanns det några utmaningar eller stereotyper som du ville utmana eller undergräva i din skildring av ensamstående föräldraskap och relationer?
– Till viss del ville jag nog utmana mina egna tankar om att en separation är ett misslyckande. Ett annat ämne jag har velat skildra, som jag även lyfte i min förra bok, är det komplexa i att vara förälder och att samtidigt ha behov, längtan och drömmar bortom föräldrarollen. Som separerad kan de här känslorna verkligen ställas på sin spets. Är det okej att tycka att det är skönt att inte alltid vara med sina barn? Får jag njuta av min egentid? Det är många jobbiga känslor som bubblar upp.
Hur jobbar du för att skapa en känsla av hopp och optimism i ditt skrivande, särskilt när du behandlar svåra och emotionella teman?
– Genom möten och samtal mellan karaktärerna. Det är så lätt att fastna i sina egna tankemönster och tro att det inte finns andra sätt att leva på än de man har byggt upp i sin egen lilla sinnevärld, men det gör det ju alltid. Så genom att låta karaktärerna samtala med varandra och ge varandra nya synvinklar tror jag att jag lyckas skapa en känsla av optimism och att det finns alltid en väg framåt.
Vi lämnar karaktärerna i lite olika skeden i deras liv, hur hanterar du balansen i att ge läsarna ett tillfredsställande slut och att samtidigt ge dem rum nog att föreställa sig karaktärernas liv bortom sista sidan?
– Det där är väldigt svårt och jag har inget bra svar på frågan annat än att jag själv läser väldigt mycket och inspireras av hur andra gör. Hur många gånger har man inte sträckläst en bok för att man verkligen inte kan sluta läsa den, och sedan blivit besviken på slutet? Den känslan vill jag inte ge. Jag hoppas att läsarna ska känna sig tillfreds när de lägger ifrån sig boken för sista gången, och att de samtidigt har fått utrymme att fantisera om fortsättningen.
Text: Felicia Eskils Foto: Richard Ryan