Med sitt känsliga språk utforskar författaren Anne Liljeroth livets snårskog, mänskliga relationer och ämnen som berör. Nu är Anne aktuell med romanen Hela mitt hjärta, där huvudpersonen Livia drabbas av en mors värsta mardröm – att bli övergiven av sina barn.
När Livia, efter vård för en hjärtinfarkt, skrivs ut från sjukhuset gör hon det som en ny människa. Kanske inte till det yttre, men inombords känns allt nytt och annorlunda, hon är lättrörd och tacksam. Hon har fått en andra chans i livet och i allt detta blir saknaden av barnen bottenlös. I sju år har hon funnit sig i att de tre barnen inte vill ha någon kontakt med henne. Trevande börjar hon nu närma sig barnen. Det river upp sår från en tid som alla försökt glömma, ett äktenskap och en uppväxt som kantats av tystnad och mörka motiv. Har de ens samma bild av vad som hände i villan där de bodde?
Hur föddes idén till den här boken?
– Jag läste en artikelserie om föräldrar som inte har kontakt med sina vuxna barn. Som mamma till två vuxna killar greps jag av panik. Tänk om det skulle hända mig? Det sorgliga var att de flesta inte ens förstod varför barnen brutit med dem. Jag ville så gärna försöka förstå, säger Anne Liljeroth.
Har du någon egen erfarenhet av en sådan brytning?
– I min familj finns det personer, nära släktingar, som inte talat med varandra eller träffats på väldigt länge. Jag har försökt fråga varför men aldrig fått några svar och jag undrar om tiden gjort att de knappt vet själva längre. Det är klart att jag undrar vad som hände. Jag har så svårt förstå att man inte försöker reda ut saker, men jag har också upplevt att man upplevs som besvärlig om man frågar för mycket. Det har hänt att jag blivit avsnäst med ett ”det har du inte med att göra.”
Hur kom karaktärerna i Hela mitt hjärta till dig?
– Huvudpersonen Livia var från början en rätt kall och beräknande person, men ju mer jag skrev desto mer synd tyckte jag om henne. Jag frågade mig ofta vem hon var, och vad som format henne. När jag sedan gav henne en bakgrund och satte den i perspektiv så veknade hon. Hon har blivit som en syster för mig under tiden jag skrivit. Barnen är ”barn av vår tid”. Alla tre är kreativt begåvade. De har gjort val i motsats till vad deras föräldrar önskade för dem. Det har varit spännande att ge dem sysselsättningar som många unga människor idag vill ha.
Vilken av karaktärerna har varit svårast att skriva?
– Livia har varit svår att få grepp om. Många gånger har jag frågat mig vad hon håller på med. Jag har fått gräva djupt i hennes bakgrund för att förstå henne, för att sedan skriva om hela partier där hon gör sin röst hörd.
Det här är din åttonde bok, din femte som ges ut på LB Förlag, hur skulle du vilja beskriva ditt berättande?
– Jag trivs som bäst när jag hittar ett ämne som berör mig starkt, som jag vill utforska. När jag sakta får mejsla fram karaktärernas motiv och drivkrafter. När jag kan fråga mig; hur kunde det bli så här? Jag skriver i ett lugnt tempo eftersom jag tänker att det precis som i verkligheten tar det tid att lära känna en människa, kanske gör vi det aldrig riktigt. Jag försöker lyfta fram det mångfacetterade, som ofta döljs bakom förutfattade meningar. Jag vill ge läsaren en historia genom att presentera ett tema och en handling som jag överlämnar till läsaren att tolka utifrån sina egna erfarenheter. Som att vi tar varandra i hand och utvecklar karaktärerna och historien tillsammans.
Hur började du skriva?
– Jag började skriva efter att jag en tid hade varit sjukskriven för utmattning. Då skrev jag i terapeutiskt syfte, för att förstå mig själv. I min roman, Jag kan inte sluta gråta (2019) har jag använt mina erfarenheter för att beskriva vad utmattning gör med oss. Många har hört av sig och tackat för att jag satt ord på något som är svårt att förklara, läsare känner igen sig, eller känner någon som drabbats.
Om du ska jämföra dig med några andra författare, vilka blir det och varför?
– Jag skulle säga Moa Herngren, Helena von Zweighberg, Caroline Säfstrand, Lisa Jewell och Celeste Ng. Jag skriver det jag själv vill läsa och det som intresserar mig. Det här är exempel på författare jag uppskattar att läsa. Jag antar att vi rör oss i samma berättarskap, om du så vill. Relationstäta ämnen, stark igenkänning, historier som stannar kvar.
ANNE LILJEROTH
Ålder: 59.
Bor: Kungsholmen Stockholm och sommarställe på Blidö.
Familj: Gift med Lars och två vuxna söner.
Uppvuxen: På en gård utanför Axvall (mellan Skara och Skövde). Med fötterna i myllan, bland kor och höns. Jag fick lära mig att ta hand om mig själv, arbeta hårt och att man ska vara hjälpsam.
Min värsta mardröm: Förutom att barnen skulle vända sig mot mig, att inte få behålla hälsan. Jag är lite av en hälsoholic.
Det värsta jag varit med om: En allvarlig brännskada på händer och i ansiktet när jag var 25 år. Jag låg på brännskadeakuten i två veckor och visste inte hur jag skulle se ut när såren hade läkt.
En dold talang: Jag kan sy. Min mamma är textilkonstnärinna och satte tidigt stickor, nål och tråd i mina händer. Jag sydde våra brudnäbbars klänningar när vi skulle gifta oss.
Drömmer om: Att få vara frisk den dagen jag fyller 100 år. Då ska jag bjuda familj och vänner på champagne och discofest. Och så drömmer jag om att min nya roman ska bli en succé och vinna ett pris.
Aktuell med: Romanen Hela mitt hjärta. Läs mer om Annes böcker här.