I Ana Porss rosade romansvit Herravälde får vi ta del av verkliga kvinnors livsöden, baserade på författarens släkthistoria. Något som får läsaren att känna särskild sympati och engagemang för karaktärerna. Porss knyter ihop serien med nysläppta Vägen dit.
Genom att läsa får vi möjlighet att resa till platser i det förflutna och få en känsla av hur livet kunde vara då. I Ana Porss serie Herravälde får vi ta del av verkliga kvinnors livsöden som är baserade på författarens sanna släkthistoria.
För att stämma av med Porss hur hon känner inför släppet av sin nya bok Vägen dit, den tredje och avslutande delen, och för att få veta lite mer om bakgrunden till serien kontaktade vi henne och ställde några frågor.
Tre böcker på ett år låter tufft, hur har det varit?
– Det har varit slitsamt, men fantastiskt roligt att få vara med om. Jag har dock inte riktigt kunnat njuta av första och andra delens releaser, som man som författare egentligen borde göra, utan direkt kastat mig över nästa boks redigering. Men nu när hela serien är klar kommer jag förhoppningsvis att kunna njuta desto mer.
Hur fick du idén och inspirationen till dina berättelser?
– Jag fick ta del av dokument som dök upp medan mina föräldrar släktforskade. Det var speciellt ett domstolsprotokoll från 1845 som jag fastnade för, där kvinnan som är huvudkaraktär i den första boken döms till döden. När jag väl hade börjat researchen kring henne kände jag att det var min uppgift att visa hur hon, och många andra kvinnor i Sverige, hade haft det.
Researcharbetet var så fascinerande att Ana Porss fortsatte följa generationerna som kom efter kvinnan.
– Att kunna sammankoppla människorna jag skrev om med händelser som hade utspelat sig i verkligheten, och sedan få placera in allt i min fantasivärld, var som ett spännande detektivarbete.
Berätta om den tredje och sista delen, nysläppta Vägen dit?
– Den handlar om Anna, en ensamstående kvinna som utvandrar till Amerika. Först arbetar hon som hembiträde i Chicago men hamnar på 1920-talet i Hollywood, där hon får anställning som kokerska i filmproducenten Samuel Goldwyns hem. Där serverar hon filmstjärnor som Charlie Chaplin och Greta Garbo. Om kvällarna kommer fru Goldwyn in till henne och berättar om sina problem, och Anna lyssnar.
Anna blir så van vid att trösta och tjäna andra att hon nästan glömmer sin egen identitet och den hemlighet hon burit med sig hela vägen från Sverige.
– Hemligheten hindrar henne från att leva det liv hon egentligen har tänkt sig. Men så en dag händer det något som får henne att vakna upp, och hon börjar lyssna på det hon har inom sig.
Anna har, precis som de två andra romanernas huvudkaraktärer, funnits på riktigt.
– Hon var min morfars syster och under 1940- och 50-talen brevväxlade hon med min mamma.
Vilken av dina tre huvudkaraktärer i de olika böckerna har varit svårast att skriva?
– Edla, den andra delens huvudkaraktär. Hon kändes på något sätt så nära, trots att hon dog för nästan hundra år sedan. Jag identifierade mig med henne på ett helt annat sätt än jag gjorde med de andra kvinnorna. I mitt skrivande mötte jag i Edla mig själv, vilket inte alltid var så lätt att göra.
Hur känns det nu när den sista delen av Herravälde-serien är klar och utgiven?
– Det känns väldigt bra. Jag är klar med en uppgift, som för mig har var varit oerhört viktig att göra. När nu serien är avslutad har jag till läsarna överlämnat ett skönlitterärt dokument som inte bara är en släktkrönika, utan även skildrar svensk kvinnohistoria under ett och ett halvt sekel.
