Tidigare i år debuterade Helen Fisher med sin hyllade roman Space Hopper (originaltiteln) och nu har den äntligen kommit till Sverige! Hopp är en fantastiskt välskriven debut som fångar läsarens hjärta. Det är en varm och nostalgisk roman om mor- och dotterrelationer, om kärlek som spänner över tid och rum och om att våga gå vidare.

För att få veta mer om vår författare Helen och bakgrunden till Hopp hörde vi av oss till henne med lite frågor. 

Helen, för de som inte känner till dig sedan tidigare, vem är du?
– Man skulle kunna tro att detta är en lätt fråga, men jag har stirrat på den ett tag och funderat på hur jag bäst besvarar den! Jag är mamma till två fantastiska barn och ägare till en katt som heter Bear och som tror att han är en hund. Jag bor i en stuga i en liten by i Suffolk, som ligger endast ett stenkast från en pub, ett bageri och en indisk restaurang, vilket är en bra trio att ha i närheten i nästan alla nödsituationer.

– Jag ser alltid lugn ut, men känner sällan det. Ibland skriver jag om karaktärer som gör ”galna” saker och inser sedan att jag också gör alla de där sakerna. Jag älskar att spela kort och brädspel. Jag har inget emot att förlora, men tydligen är jag väldigt självbelåten när jag vinner. Jag älskar att promenera, men inte att springa. Jag älskar att läsa, men gör det inte tillräckligt. Jag älskar karaoke, men sjunger inte så bra. Jag älskar att gå och ta en drink, men måste gå hem efter tre glas vin. Jag skulle kunna fortsätta, men är det någon som fortfarande lyssnar?

Hopp är din debutroman. Berätta om den?
– En av de första sakerna som folk kommer att säga är att Hopp är en tidsreseroman, men det är den inte. Det sker tidsresor i den, men det är bara en ursäkt för att kunna undersöka frågan om hur det skulle vara att få möjlighet att träffa våra nära och kära i det förflutna. Vilka val vi skulle göra? Vilka frågor vi skulle ställa? Vad vi skulle riskera för att spendera lite mer tid med dem?

– Hopp handlar om en kvinna som är nöjd med sitt liv, men saknar mamman hon förlorade som barn. Och den handlar om vad som händer med henne och de val som hon måste göra när hon inser att hon kan resa mellan nuet och det förflutna.

Hur fick du idén och inspirationen till din berättelse?
– Några av mina vänner förlorade sina mammor när de var unga, den ena av dem var ungefär sju år gammal. Denna vän har egna döttrar och jag såg henne gå igenom en känslomässig kris när hennes yngsta dotter nådde den ålder hon själv var när hennes mamma dog. Dessutom har min vän passerat den ålder som hennes mamma nådde, vilket jag kan tycka måste vara ganska konstigt för en person att hantera.

– Hon kände att hon inte hade någon förebild för hur man är som mamma efter sjuårsåldern och jag önskade för henne att hon kunde få prata med sin mamma, vuxen till vuxen och ansikte mot ansikte. Jag visste att hennes mamma skulle berätta för henne att hon gjorde ett bra jobb. Det var det som startade historien för mig. 

Vad fick dig att skriva boken just nu?
– När jag väl hade idén om Hopp kunde jag inte vänta med att sätta pennan på pappret. När jag väl kom på hur boken skulle sluta, vilket var när jag ungefär hade skrivit två tredjedelar, kunde jag inte skriva tillräckligt fort. På den tiden verkade det inte som att jag hade skrivit boken av någon annan anledning än att idén kom till mig då. Det var först efter att boken var klar som jag började fundera på om det fanns något mer med temat i berättelsen som relaterade till mig som person.

– Med det menar jag att jag trodde att berättelsen handlade om en kvinna som hade förlorat sin mamma, vilket jag inte hade upplevt, och ändå kom jag att utforska mina egna känslor om mitt förflutna och insåg att förlustens tema var mer omfattande än jag först trodde. Jag tror att anledningen till att jag skrev boken vid den här tiden var för att något inom mig var redo att ställa några frågor till mig själv. 

Vad önskar du att läsarna tar med sig när de har läst Hopp?
– Även om berättelsen tar upp ämnen som förlust, sorg och att fatta svåra beslut vill jag att man ska känna sig upplyft och positiv gällande det. Jag vill att läsarna ska göra sina vardagliga saker, långt efter att de har läst Hopp, och fortfarande tänka på slutet. Jag skulle vilja att läsarna undrade vad de själva skulle ha gjort om de hade placerats i huvudkaraktärens position.

– En av de saker som jag är riktigt stolt över i Hopp är karaktären Louis. Alla säger att de älskar honom och jag är glad över det eftersom han är blind och jag känner inte till många blinda karaktärer i böcker som är lika roliga och ganska kloka som han. Så jag hoppas att läsarna tänker på honom då och då efter att ha läst boken.