Med hjärtat i Röda bergen är den andra, fristående delen i Alexandra Appelqvists feelgoodserie Röda bergen. Vi får återvända till miljöerna och karaktärerna som vi bekantade oss med i den första boken men den här gången har gamla dilemman och hemligheter kommit upp till ytan. Hur har skrivprocessen sett ut, hur har karaktärerna utvecklats och vart hämtar Alexandra inspiration till sina karaktärer och till all god mat som finns med i boken?
Kan du dela med dig lite av hur din skrivprocess ser ut?
– Luststyrd och ångestfylld, haha! Jag skriver ofta sena kvällar, och brukar vara ganska bra på att följa ett synopsis. Karaktärerna bygger jag upp i ett intervjuark där ”de” får svara på frågor om vilka de är (jag har utgått från formatet i DN:s En timme över). Ibland slarvar jag med sånt som att ha stenkoll på tiden som passerat. Då får man bita i det sura äpplet i redigeringen och lägga mycket jobb på att få ihop allt. En del i processen jag tycker om är när redaktören kommer in. Det blir som att få en (verklig) kompis i sitt manus som direkt förstår vart vi ska och vilka mina karaktärer är. Jag kan både skratta hysteriskt och rörd snyfta en skvätt av marginaldialogen som förs med min redaktör.
Hur viktiga är miljöerna för ditt berättande och hur bidrar de till den övergripande feelgoodatmosfären i boken?
– Jag tycker mycket om att förflyttas till platser när jag själv läser, så jag skriver nog på samma sätt, för att skapa känslan av att vara där med hjälp av syn, hörsel och lukt. Serien utspelar sig i Röda bergen som är ett av Stockholms mysigaste områden, som en egen liten stad i staden. I boken hänger vi även med en sväng till både Belleville och Montmartre i Paris och Piemonte i Italien.
Hur balanserar du mellan att skapa en positiv och upplyftande berättelse med att skildra realistiska motgångar och konflikter för dina karaktärer?
– Ingen har det så jäkla lätt livet igenom och dessvärre inte heller mina stackars karaktärer. Men hoppet finns nästan alltid hos oss och det vill jag förmedla i mina berättelser. De brukar få bli ganska starka och påhittiga också, även fast de kanske (särskilt i Elsas fall) inte förstår det riktigt själva.
Du berättade inför släppet av den första boken i serien om Röda bergen att du hämtat inspiration för huvudkaraktärerna Peter och Stella av människor i din omgivning, gäller detsamma för Elsa och Luca?
– Ja, faktiskt båda två! Elsa är en bokkaraktär lånad från mina första böcker, innan Röda bergen-serien. Initialt föddes hon ur en sammanslagning av två nära vänner till mig, men har numera frigjort sig och blivit sin egen. Luca var väldigt roligt att få skapa. Utmaningen var att skildra en skavig, lite knepig typ, olik ”alla andra”, som läsaren ändå (förhoppningsvis) ska kunna tycka om. Jag har hämtat mycket av Luca från flera personer omkring mig.
Hur var skillnaden mellan att beskriva och dyka ner i en far-dotter relation jämfört med vänskapsrelationen som uppstår mellan Elsa och Luca?
– En ny vänskap kan innehålla många nyanser, känslor och intryck. Jag tycker att det är intressant att laborera i området ömhet, fascination, dragningskraft osv. Mellan en förälder och ett vuxet barn är det tvärtom ofta invanda roller och gamla rester av hur man sett på varandra tidigare som både kan bygga relationen och stå i vägen för den.
Du utlovade spännande matlagning i boken senast vi diskuterade den, var finner du inspirationen till maten som lagas i boken?
– I den här delen mest från TikTok och Instagram. Det finns otroliga artistiska matkonton som skapar konst med galen teknik. Luca arbetar som maskerad, anonym stjärnkock på en ruffig parisisk sylta och hon har blivit ett fenomen via just TikTok. Hennes förmåga bygger på att hon är överintelligent i kombination av en kufighet à la en modern Rainman. Hon beskriver sig själv som en formelrobot vars hjärna analyserar beståndsdelarna i en önskad smak och därefter hittar vägen till resultatet. På ett ställe i boken identifierar hon till exempel att 1/8-del äggula saknas i en krämbulle.
Vilken roll spelar humor i feelgoodromaner enligt dig?
– I mitt skrivande är lite humor obligatoriskt oavsett genre. Jag föredrar dock den mer subtila humorn med små blinkningar, igenkänning och samtidsreferenser, gärna med mörkare stråk. Inte så mycket tjo och tjim och tokigheter alltså.