Hazel Gaynor är en mästare på historiska romaner. Hennes tidigare böcker Fyrvaktarens dotter och Vi var unga och modiga har toppat bästsäljarlistor och blivit nominerade till flera priser. Nu kommer hennes tredje historiska roman på svenska, Den sista livbåten. Romanen handlar om två kvinnor, Lily och Alice, under andra världskriget och hur deras liv oväntat flätas samman mitt ute på Atlanten. I den här intervjun berättar Hazel Gaynor om hur hon fick inspiration till boken, vilken research hon gjorde samt hur det är att skriva historisk skönlitteratur.

Man skulle kunna säga att din specialitet är historiska romaner. Vad är det som drar dig till historiska berättelser och händelser?
– Att upptäcka bortglömda historier och röster från det förflutna är så fascinerande och det är ett privilegium att få återskapa dem på papper. Att skriva historia som fiktion tillåter mig att använda fantasin om dåtidens liv och lägga till färg, känsla och närhet till händelser som vi ofta anser vara avlägsna och svartvita. Som all skönlitteratur syftar historiska romaner till att underhålla, väcka tankar och känslor, och att beakta världen genom någon annans erfarenheter, berättar Hazel Gaynor.

Den här berättelsen är emellanåt otroligt hjärtskärande och emotionell. Hur var det att skriva så gripande och sorgsna scener?
– När jag skriver något som är baserat på sanna historier försöker jag alltid komma ihåg att det verkligen hände och att vanliga människor upplevde de ögonblicken, även om många, eller alla, av mina karaktärer är fiktiva. Att minnas det och försöka föreställa mig att jag upplever samma situation och beslut hjälper till att skapa känsla. Känslan av begränsning och klaustrofobi i livbåten var särskilt utmanande att fånga i den här boken. Att skildra den skräcken och hjälplösheten, och att skriva varje scen i samma begränsande miljö men behålla spänningen, var inte lätt. Jag läste överlevandes beskrivningar av vad de gick igenom, vilket var otroligt hjälpsamt för att förstå vad personerna i livbåten upplevde samt hur händelserna påverkade nära och kära som väntade på information hemma. Trots att det är väldigt intensivt att skriva emotionella scener, lyckas jag ändå att lämna den känslan vid skrivbordet och återvända till verkligheten.

”Känslan av begränsning och klaustrofobi i livbåten var särskilt utmanande att fånga i den här boken”

Som du nämnde tidigare behövde du göra mycket research om evakueringsprogrammet för den här boken. Hur fann du den här bortglömda delen av andra världskrigets historia?
– Jag kände redan till Operation Pied Piper, massevakueringsprogrammet i början av andra världskriget som syftade till att evakuera barn från Storbritanniens storstäder till landsbygden för att undkomma bombattacker. Medan jag undersökte det fann jag begreppet ”havsevakuerade”, det fångade mitt intresse. Barn som skickades utomlands till Kanada, Australien, Nya Zealand och Jamaica var en helt annan och mindre känd evakueringsberättelse. Jag var sugen på att utforska hur föräldrar tar det omöjliga beslutet att skicka i väg sina barn så långt bort. Jag läste en redogörelse om ett evakueringsskepp som torpederades på Atlanten och en livbåt med överlevande som flöt runt på havet i åtta dagar och det gav mig idén till Den sista livbåten. Det är en mindre känd del av kriget, en del som jag anser borde förstås bättre. I slutändan är det här en berättelse om mänskligt mod och uthållighet, snarare än en berättelse om krig.

Var det svårt att väva samman de verkligen händelserna med de fiktiva? Hur gick den processen till?
– Jag ville skriva boken ur två kvinnors perspektiv, Alice och Lily, som inte känner varandra men som sammanförs av en tragedi: den ena i en livbåt med överlevande, den andra i London där hon desperat väntar på information om sina barn. Alice är baserad på Mary Cornish, en pianolärare som frivilligt anmälde sig som medföljande för barn registrerade på det utländska evakueringsprogrammet. Hon var den enda kvinnan i den försvunna livbåten och hyllades för sitt sätt att få barnen att hålla humöret uppe genom berättelser. Lily är helt fiktiv och representerar alla mödrar som ställdes inför det fruktansvärda beslutet att skicka i väg sina barn. När jag skriver en historisk roman är det en utmaning att balansera fakta och fiktion, men jag påminner mig själv konstant om att jag berättar en historia, inte återger fakta. Det hjälper alltid (förhoppningsvis!) att få till balansen.

HAZEL GAYNOR är en internationellt bästsäljande författare vars böcker toppat New York Times, USA Todays och Irish Times bästsäljarlistor. LB Förlag har tidigare gett ut två böcker av Hazel Gaynor, Fyrvaktarens dotter och Vi var unga och modiga, som nominerades 2020 till Irish Book Awards. Hazel bor på Irland med sin man och deras två barn.