Inger Frimanssons nya roman Flyktdjur är en uppväxtskildring med en krypande spänning som närmar sig den psykologiska thrillern.

– Jag har gett ut ett stort antal böcker. Men aldrig tidigare har jag aldrig varit med om en sådan här omvälvande skrivprocess. Personerna i romanen har på något magiskt sätt blivit verkliga. De talar med mig, de köpslår. Inte ens om nätterna lämnar de mig ifred, vilket totalt har förstört min nattsömn, berättar Inger Frimansson om arbetet med Flyktdjur.

Romanen handlar om Etel som växer upp på en gård i Mellansverige. På gården finns fyra shirehästar, världens största hästras. De fyra djuren är starka och lynniga, men snälla om man behandlar dem på rätt sätt. Ungefär som Johan, gårdens ägare.

När Etel föddes försvann hennes pappa. Ryktet säger att han emigrerade till Amerika. Kvar lämnade han Etel och hennes mamma, som själv bara var ett barn. Utan att kunna välja tvingades faderns yngre bror Johan att ta ansvar både för dem och för släktgården.

Etel älskar hästarna och gör sitt bästa för att Johan ska bli nöjd med henne. Hon vet att han ibland hamnar i perioder av oförklarligt tungsinne. När hon en dag blir djupt förälskad i Karl väljer hon att flytta och leva ihop med honom. Trots att Johan gör allt för att förhindra det.

– Flyktdjur är sprungen ur min fantasi. Det måste jag tyvärr acceptera. Ändå dras jag ständigt tillbaka till den här världen. Jag stiger in på Erlandsgården. Och där, vid det urgamla vårdträdet, sitter de och väntar på mig. Johan och hans brorsdotter Etel. Henne som han motvilligt tvingades bli pappa till när hans storebror försvann. ”Vi rider upp till berget”, säger han, räcker handen mot Etel och drar henne på fötter. Tillsammans närmar vi oss de gigantiska hästarna. Det är så här som Johan och Etel hanterar sina känslor. Vilda ritter upp till berget, i vredesmod eller glädje, säger Inger om bokens karaktärer.

Mer om Flyktdjur här.